Här slåss två författaregon om utsikten, samtidigt hotas odlingslandskapet och grundvattnet av planer på ett vanadinbrott.
I Kiviks äppelodlingar surrar ännu bin – fruktskörden verkar bli fin – Stenshuvud utgör bekant siluett längs riksväg nio.
I Knäbäckshusen påminns vi om markens värde framför mänsklig kultur – en miniatyrvärld flyttades av en pionjär när kronan behövde plats för att leka krig.
I Brantevik kan man sitta där Sverige tar slut och bara hoppas på att världen sansar sig.
I åkerlandskapet vandrar ett ensamt träd mot toppen av en höjd, på åkern bredvid stävar en skördetröska fram.
Kullersten och havsvind, jag går genom Simrishamn, jag vandrar längs kusten till ett sönderfiskat hav – ett hav i obalans.
Längst i sydöst, vid Sandhammaren. Mitt i ett steg har någon glömt sin sandal, ett första steg från stranden mot fyren som står mitt i skogen.
I alla tider har havet gett – nu äter det sig sakta in i mot bebyggelsen. Erosion och höjda havsnivåer, vem är säker när planeten slår tillbaka.
När jag kisar med ögonen och kryddar med fantasi, då kan jag nästan se hur de höga herrarna drack fest i salarna på Glimmingehus, drack och smidde ondskefulla planer för sina undersåtar.
Finns det en vackrare plats för vila än Ales stenar – varken för döda vikingakungar – eller för en trött turist som bara vill njuta av kaffe och kex.
Österlen, sommaren 2019
